På måndagens möte gästades vi av Eva Stråhlman, som berättade om Kvinnojouren i Värnamo. Jouren har funnits sedan 1985, och Eva har varit aktiv och arbetat där sedan 2005. Föreningen har en styrelse och tillhör riksförbundet Unizon.
Under flera år hade kvinnojouren tre lägenheter där våldsutsatta kunde få skydd, och man hade ett utbyte med andra kommuner. Eva påminde om att den som tvingas fly lämnar allt bakom sig. Allt behöver skaffas på nytt, och bland annat startpaket har varit mycket värdefulla.
Sedan 2024 omfattas barn i våldsutsatta familjer av en särskild lag, vilket ger nya krav på landets kvinnojourer för att få tillstånd att bedriva skyddat boende. Värnamo kvinnojour har lagt mycket utbildning, arbete och pengar på ansökan, bland annat på att hitta rätt utbildning åt den som skulle ansvara för verksamheten. Trots att den som anställdes hade rätt antal högskolepoäng bedömde IVO, Inspektionen för vård och omsorg, att erfarenhet av våld i nära relationer saknades.
I dag fortsätter kvinnojouren sitt arbete med föreläsningar, opinionsbildning och stödsamtal, och med verksamhet för dem som flytt, har skyddad identitet och hittat sitt hem i vår kommun. Finansieringen kommer från Värnamo kommun och Socialstyrelsen, samt från vissa donationer.
Eva uppmanade oss alla att vara lyhörda för hur det ser ut runt omkring oss. Hög sjukfrånvaro, en partner som ständigt kontrollerar eller tecken på olika slags våld, fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och på andra sätt, kan vara signaler. Hon vände sig särskilt till arbetsgivare: ta tecknen på allvar och ge hjälp. Som exempel berättade hon om en kvinna som får stödsamtal på sin arbetsplats, just för att partnern inte ska få veta. Allt för att den utsatta ska kunna ta sig ur våldet innan det är för sent.
Vi tackar Eva för ett viktigt och engagerande besök.